Pusselbitar – Nu med vassare kanter

Jag är jagad. Jag har inte den blekaste aningen om varför. Kanske fes jag i en trångt befolkad hiss, kanske ramlade jag igenom någons rosenbuskar – hur som helst, jag är på språng, och när jag är på spring så springer jag för allt jag är värd.

Jag springer genom Lidköping (det stod så på skylten jag precis sprang förbi). Jag har aldrig ens varit i Lidköping , men där springer jag. Fortfarande jagad. Någonstans på vägen stöter jag på Marcus, en gammal kollega och vän till mig (som ska ha kidz snart, btw, lycka till mate!) som av någon outgrundlig anledning också är ute och springer. Vi springer tillsammans.

En bit senare stöter vi på Lancia i full löparmundering som också är ute och springer. Vi morsar på varandra och sen är vi tre som kutar. Vi springer tills det är mörkt sen drar Marcus och Lancia ifrån. Mina ben orkar inte mer. Jag börjar gå, och jag går i något villaområde tills jag stupar.

Jag vaknar upp i ett trångt, mörkt rum. Helt avklädd ligger jag huller om bullar med andra människor. Närmare bestämt 19 andra helt avklädda killar.

WTF.

Jag bestämde mig för att det var dags att vakna. Pussade några gånger extra på Elin för att se att hon var på riktigt och sen låg jag och stirrade i taket tills klockan blev 08.00. Vilket sätt att börja lördagen på alltså.

Du tittar inte ens på den Wii vi har, ännu mindre spelar du på den! Nej, du får nöja dig med tubsockor från Åhlens. Det blir två paket, en strumpa i varje. Jag kan linda ena strumpan runt en tegelsten också så får du ett hårt paket. Då kan du *låtsas* att det är en svart Wii tills du rivit loss omslagspappret.

Jag tänkte verkligen skriva något i dag men tiden spenderades i HTML-kod och bland Photoshop-fönster så det får bli imorgon istället!

Vaccinering var det, ja. Gratis. Mhmmmm, jag gillar doften av gratis. När man kan få en tjänst utan att liksom känna att plånboken värker eller att bankkontot ömmar. Inte för att jag är snål. Eller njae, det var ju sanning med modifikation. Min fru Elin skulle vackert beskriva det som ekonomisk. Jag är ekonomisk. (När det passar mig, hehe.) Med det sagt så är jag snål mot de snåla och givmild mot de givmilda. Bjuder ni till så bjuder jag till. Elegant, va? Hur som helst, var var vi? Just ja, vaccinering.

Jag sitter på Vårdcentralen Måsen som jobbar för högtryck med att ta emot alla vaccineringsoffer under deras ”drop in”-tid. Drop in. Det låter som att vi ska få kaffe och kaka men man har ju så sorgligt fel. En kvinnlig kollega på jobbet sa att sticket inte ens kändes. Jo tjena. Med såna påståenden sjunker människors trovärdighet väldigt snabbt i min bok. Jag litar inte på såna människor, och Elin är precis likadan. Hade det inte varit för att hon sagt ja till mig framme vid altaret hade jag viftat iväg henne som galen.

I alla fall, jag har precis fått min spruta och sitter och läser igenom informationsbladet. Jag känner min kropp väl och om jag nu slipper svininfluensan kommer jag att få the next best thing som ödet har att erbjuda. Gud måste ha tagit kafferast när jag föddes eller så var stjärnorna inte i fas med varandra för jag föddes med taskiga gener. (Mamma och pappa, jag älskar er ändå.) Eller så trivs Ödet med att pissa i min morgonmugg bara. Inledningsvis ser det bra ut. Klassade som ”Mycket vanliga” hittar vi rodnad och svullnad, men de är easy-peazy. Huvudvärk, trötthet, muskelvärk, ledvärk, frossa, feber, influensaliknande symmtom… Och smärta. Jag höjer på ögonbrynen. De kunde ju inte vara mer specifika tydligen så jag antar att man får förbannat ont i hela kroppen, på gränsen till döendes? Shit. Smärta känner jag direkt vid men i övrigt är det här något jag är för fin för. Sånt här trivialt trams nöjer sig inte Ödet med.

Eh, vi fortsätter. Klassade som vanliga och vi hittar klåda, svullna körtlar i halsen, armhålan eller ljumsken samt ökad svettning. Nej, de viftar vi också bort.

Mindre vanligare som inträffar mellan 1 av 1000 och 1 av 100 vaccineringar (bingo!) är stickningar eller domningar i händer eller fötter, sömnighet, yrsel, diarré, kräkningar, magont, sjukdomskänsla, klåda, utslag, allmän sjukdomskänsla (hahaha, tror jag det) och sömnlöshet. Kombinationen yrsel, diarré och kräkningar är ju direkt livsfarlig. Innan man vet ordet av det lär man ha bajs på väggarna. Vackert att repa sig från de sjukdagarna.

Nä, det får en ju att undra om det verkligen var värt det. Är värt det. (Eller är det ”blir värt det”?)

Karta gjord på AWESOMENESS.

För större version, klicka på bilden

Jag sjunker ner på huk och placerar mina träningshandskbeklädda händer på den våta marken. Gräset sträcker sig upp mellan fingrarna och fingertopparna som lämnas bara blir snabbt kalla. Ett lugnt duggregn är mitt enda sällskap inför det kommande träningspasset i gläntan där armhävningar är först ut.

I slutet på maj skrev jag en post hos Elin om hur det gick med min löpning. Att det inte fanns något som heter ge upp, att varje steg räknas och att allt i slutändan handlar om ren och brutal vilja. Det är inte alltid kul att springa den där fredagkvällen kl. 21 men man inser rätt fort hur mycket den kvällen faktiskt betyder. Och hur mycket det betyder att inte fuska för sig själv. Jag har under det senaste året försökt hitta min egen träningsstil, blanda lagom mycket löpning med styrketräning för att det ska passa just mig. Inledningsvis blev det mycket gym, fasligt mycket gym. Till slut lessnade jag på den eviga lukten av svett, av människor som mest stod och spände sig framför speglar på friviktsgolvet och på den förbannat taskiga luftkonditioneringen. En dag på löpbandet slog det mig hur mycket jag ville ut, ut till friska luften och till friheten för att träna. Dagen efter var det på asfalt och grusvägar jag sprang och jag har inte ångrat det sen dess.

Andningen är tung, musklerna brinner inombords av mjölksyra och efter cirka tolv intensiva minuter närmar sig slutet och den enskilt viktigaste delen av träningen. Regnet har ökat tempot och när jag åter igen börjar med mina armhävningar rinner det en stadig strid från nästippenn. Tungt, så förbannat tungt. Varför gör jag det här? Till slut orkar man inte mer. Jag pressar uppåt men ingenting händer och armarna börjar skaka istället. För att jag inte vill bli den jag en gång var. Allt som är kvar är att hålla emot så länge jag kan. Varje sekund blir plågsamt lång och till slut snärjer gravitationen en, armarna ger vika och kroppen faller tungt mot det blöta gräset. Moder Jord möter mig med den blötaste kyss jag fått och innan vattnet hinner tränga igenom kläderna fullständigt reser jag mig upp och stapplar iväg mot en bänk. Bänken befinner sig under ett stort träd som ger skydd för regnet och medan regnet smattrar iväg ler jag, om än utmattad, nöjt inombords.

Jag har tränat utomhus i snart tre månader nu och två gånger i veckan springer jag min gamla 7 km-sträcka, till skillnad från förr då jag kunde springa den upp till fyra gånger i veckan. Omväxling förnöjer och det ger mig dessutom större möjlighet att se förbättringar. Mitt mål sedan länge, sedan år tillbaka när jag först började springa, blev rätt snabbt att kunna springa 1 kilometer på fem minuter. 3 km på 15 minuter blev rätt snabbt en verklighet, men 5 km var desto trögare för att inte tala om 7 km som inledningsvis tog 44 minuter. Men jag sprang. Dag ut och dag in rörde sig världen allt fortare under mina fötter och tiden krympte, från 44 minuter till 43, till 42, 41. Jag skalade hundradelar av tiderna. 40 minuter blev 39 som till slut blev 38. Jag kom hem på kvällarna med en polleninfekterad astmahals som visslade sina protester när jag andades. Det var i maj tidigare i år. Efter att jag har fått ordning på min träning igen efter Japan krympte jag tiden på 7 km till 37 minuter. Jag tog i ännu hårdare och fick ner det till 36 minuter. En sen oktober-kväll registrerade tidtagaruret 35.10.

10 sekunder. Jag har 10 sekunder kvar tills jag springer mina 7 km på 35 minuter blankt, tills jag springer min kilometer på fem minuter. Om så Döden står och knackar på min dörr skall jag förbi de sista tio sekunderna. Dagen jag faktiskt tar mig förbi kommer det att vara tack vare alla gånger jag har varit ute och sprungit, tack vare alla gånger jag valde att inte hoppa över och tack vare alla gånger jag inte lyssnade på mina löjliga bortförklaringar. Och det, när jag väl står där, kommer att vara ovärderligt.

Buffés rulltårta-recept har rubriken ”En söt avslutning”. Jag vet inte jag, vår variant av samma rulltårta ser mest misshandlad ut, till och med lite besudlad. Det ser ut som om vi har tappat den på gatan och skrapat upp den igen med en snöskyffel. Var, åh var, gick det så fel? Vi kan ju börja med faktumet att vi ens försökte. (Bara detta gör ju det hela dömt till att misslyckas.) Och sen, alltså, hallå tjena-mors goddag yxskaft på mängden socker vi hade i. Förutom de tre deciliter som igår i det brödiga av kakan hade vi 2/3 deciliter i ”sylten” och ytterligare tre matskedar bara för att sockra det yttre. Tror ni ”rulltårtan” var söt, söt eller söt? Gud bevare mig väl, sockerchock delux blev det.

Hur som hest, bortsett från att den sitter som en sten i magen och att den är otroligt är jag smått nyfiken på blandningen av turkiska peber och hallon. Jag kan nog tycka att den fungerar, även om Elin inte helt var av samma åsikt.

Jag är så sjukt kass på rubriker att Gud gråter en skvätt varje gång jag skriver en. I alla fall, till saken!

Bilden oven är på en av svängdörrarna på Malmö Central. I svängdörren finns det ibland allehanda onödig reklam som ingen någonsin kommer ihåg, men så har turen kommit till tomteverkstaden Forex. Tillsammand med diverse broschyrer om varför Forex är så bra men som ingen kommer åt och kan läsa (bra tänkt där, marknadsavdelning på Forex) står det en hink med godis. Inte klassisk lösvikt förstås utan typiska företagsgodisar, med godispapper på som har företagets färger och logotyp.

Jag gnuggar händerna lyriskt och följer den roterande godishinken med ögonen. Godis 06.15 en lördagmorgon? Ja Elin behöver då rakt inget veta, hehe.

Godishinken är dock instängd rätt så bra vilket gör mig en smula konfunderad. Det står ju godis där. Ska man inte få ta? Jag står och funderar en stund över vilka onda människor på Forex som kommit på denna hemska marknadsföringsploy men inte långt senare kommer bussen och jag är tvungen att rusa därifrån. Hur som helst, ska det verkligen vara på detta viset? Fy, Forex!

Ärligt talat har nog inte ens tuppen vaknat ännu. När man går upp 0515 en lördagmorgon bara för att dedikera de följande sex-sju timmarna åt sin arbetsgivare, då vet man att man är hardcore. Så medan ett par av er tomtar fortfarande sover eller festar (eller är för fulla för att ens fatta vad ni gör, vilket är troligast) sitter jag på ett hemskt pågatåg på väg till jobb.

Bäst blir sen när jag kommer fram till jobb vid 0640 och vår master chief ringer vid 07 och undrar var jag är. ”Jag kom tjugo i sju, chiefen. Jag hade så tråkigt hemma så jag tänkte fuck it…” *harkel* Jag måste öva på den sista meningen så den låter lite mer naturlig. Det låter ju helt för bra för att vara sant menar jag, och det vet han om. I alla fall, när jag har fått rätt på den måste månadens kvot av rövslickeri vara tokigt uppfylld. Kan nästan tänka mig att det rinner över lite till nästa månaden? Hoppas hoppas!