Pusselbitar – Nu med vassare kanter

Right. Konsten att göra fel. För vissa är inte detta helt självklart, men för mig, som har svart bälte i det, är det oerhört enkelt. Jag har ju nöjet att vara gift med en fantastisk fru, vars steg sprider grönska och kärlek var hon än går. (Jag försöker alltså, inte lika diskret som jag hoppats på, få henne att låta som en gudinna. Älskling, vänligen notera detta.)

Hon kan också spotta eld. Ju mer man tänker på det, desto häftigare är det. Om man inte står framför henne, det vill säga. Nedan följer ett par tips till de som tänker gifta sig, främst då till männen, för ni kommer snabbt att lära er att giftemål bygger på hur fort ni kan rabbla fram ja för att tillfredsställa er andra äkta (och säkerligen) bättre hälft. Till er som fnyser åt detta så är det inte lika enkelt som det låter. Man ska komma ihåg vad man säger ja till också, och för att man ska komma ihåg kräver det att man faktiskt lyssnar. Jag förstår att detta är nytt för många av männen där ute, men var inte oroliga. Det är därför det finns proffs som mig, som varsamt vandrar fram i den djungel som i folkmun även kallas för giftermål. Phew. Jag kan skriva en bok om det här. Dessa är dock manshemlisar så sprid dem inte vidare. (Ahem. Om du nu råkar vara tjej men är mannen i förhållandet, så att säga, riktar sig givetvis denna text till dig också.)

Ludacris – Press the start button @ youtube.com.

Jag står i köket med ett berg av disk framför mig. Göran Kropp hade haft ett större problem bestiga vårt berg av disk än vad han hade haft att bestiga Mount Everest (utan syrgas, mind you). Kycklingen har kastats in ugnen med en chili- och honungsglasyr (”Har du börjat laga kycklingen än?”) och jag såg det som min manliga plikt att snygga upp köket.

Nåja, någon fick väl offra sig. Jag kände mig lite som Jesus på korset när jag stod där med gula diskhandskar och tvättade bort Elins och mina synder.

Hon (Elin alltså, inte min älskarinna) kommer hem, ger mig en puss, tar en frukt och säger ”Jag ska bara skriva min timrapport”. Ah-ha, du gick på det! Det där är nämligen inte svenska. Den sista meningen där, betyder inte vad du tror att den betyder. Det där är äktenskapiska och är något som växer fram under en lång tid mellan två människor. Det är unikt mellan varje par men i Elins fall betyder det något sånt här:

(9:03:55 PM) Head & Shoulders: av nån anledning så ser jag en inre bild där hon lappar till dig
(9:03:57 PM) Q: AAAARGHH NOOEES I DIDN’T DOO III–
(9:03:58 PM) Q: wtf
(9:04:04 PM) Q: Du sjönk på min friendlist nu Arre
(9:04:09 PM) Head & Shoulders: haha
(9:04:19 PM) Head & Shoulders: sry, men e är biff

Folk som kommer med direkt felaktiga påståenden får mig att vilja klösa ut mina egna ögon. Folk som vanvårdar det svenska språket, ännu mer så!

I Level 42, på redaktionssidorna står följande:

Kacper Antonius har legat bakom Nintendo-tidningen +N och Levels tidningar om World of Warcraft. Han började att jobba med speltidningar 1995 och samtidigt föddes ett intresse för japansk spelkultur. Några år senare grundade han Player1 (bra tidning förresten /Q).

Så du har fått en RROD för tredje gången på din 360? Grattis!
- Tack, vad kan man förvänta av kvaliteten när skaparen av pc gör konsol? Vi får vänta tills Apple leverar en snygg och fullt fungerande konsol.

Missförstå mig rätt här, Microsoft har gjort en skitkonsol när det kommer till kvalitet. Jag älskar spelen, men hallå, jag och Elin är själva inne på vår andra Xbox och vår kompis Mats i Malmö har plöjt igenom fyra-fem Xboxar (vi har tappat räkningen). Hur som helst – Microsoft är inte skaparen av pc. Det är ren och brutal hädelse att ens påstå det. Det råder delade meningar om vem faktiskt gjorde den första (kommersiella?) pc:n, men Berkeley Enterprises med deras SIMON från 50-talet eller MITS Altair8080 från 70-talet är bägge två kvalificerade gissningar. Tvi för Mactalibanerna på Levels redaktion.

Nummer två är csprinsessan. (Tack Lancia!) Ååååååååh. Var börjar man?

skolan idag var fett chill vi hade prov i andra världskriget och ja..hahah de flesta fattar nog att jag failade totalt(a) efter skolan stack jag och mamma till donkeN och käkade sen stack vi in till stan och jag köpte två par nya jeans ( killah och cheapmonday ) köpte ju ett par nya igår med Tiger of sweden(Y) sen så köpte jag en brat hoodtröja cottonfield?

Jag måste ha missat betydelsen av ”fett chill”. Betyder inte det lugnt eller skönt? Avslappnat, najs, ni vet? Tydligen inte. Hon misslyckades ju med provet och det var tydligen fett chill. På min tid var det mest ångest och inte blev man belönad med McDonald’s heller. Sen hade hon säkert inte prov i andra världskriget, utan om Andra världskriget. Det är en viss skillnad. Faktiskt.

Jag ligger på sidan på en brits i ett litet kontor på Kockums Fritid i Malmö. Blicken är fäst spikrakt framåt på en plansch som förklarar musklerna i kroppen. ”Det kommer att göra ont, Quincy. Är du beredd?”. Jag ler lite för mig själv. Klart att det kommer att göra ont. Vem kunde tro något annat? Jag vinkar lite med handen och säger ”Knock yourself out”. Sekunderna senare är smärtan ett faktum och all koncentration går åt till att inte skrika rakt ut.

”Så, berätta hur det började”, säger Jimmy. Vi sitter i hans lilla kontor på Kockums och jag rör vid det vänstra knät nästan omedvetet. ”Sen några månader tillbaka springer jag runt sex till sju km per dag fem till sex dagar veckan. I slutet på oktober blev jag förkyld och tog paus en vecka, men sedan när jag började springa igen kände jag en viss smärta i precis under vänster knä. Jag trodde det berodde på stelhet så jag körde på precis som vanligt. Dagen därpå, när jag skulle springa igen, kom smärtan fortare än dagen innan och efter en kvart blev det för mycket – jag var tvungen att lägga av och fick gå hem.” Han nickar förstående. ”Det var andra gången som jag över huvud taget avbrutit ett pass.” Jag går inte in på vad den första gången var. ”Jag sprang inget på en vecka, provade igen, men smärtan dök upp igen och jag avbröt omedelbart. Efter nästan en månad besökte jag Löplabbet och de rekommenderade dig.” Han ler lite halvgenant, och strax därefter börjar undersökningen.

”Så här ligger det till.” Han sitter på huk framför mig och drar sin hand från min höft ner över låret och mot knäskålen. ”Det beror sannolikt på fler saker men det är den här muskeln som är det stora problemet. Den kallas för tractus och går från din häck till din höft och sedan ner mot ditt knä som den sedan fäster sig vid med senor. Blir den här muskeln kort så drar den i senorna runt knät och det blir inflammerat nere i knät. Relativt vanlig men besvärlig åkomma.” Han pausar. ”I folkmun känd som löparknä.” Det vrider sig i magen på mig då jag omedelbart inser vad det betyder. Löpningen kommer att åka ut genom fönstret och jag får börja om från början.

”Det finns behandlingar för det”, fortsätter han. ”Flera som du kan göra hemma som jag ska visa dig sen. Allihopa bygger de på att töja ut din tractus-muskel så att benet blir lite mer rörligt.” En timme senare och efter en grundlig genomgång ligger på sidan på britsen och kolla på planschen på väggen.

”Det här blir det sista vi gör. Hur känns det?” frågar han. Mitt ytterlår är illrött och jag flämtar på britsen. ”Som en solsemester”, svarar jag med ett svagt leende på läpparna. ”Då kör vi en gång till då.” Han trycker ner sina knogar mot mitt lår och sen bär det av igen. Och igen. Paus. ”Det kallas för tractus-massage. Den gör verkligen ont, jag vet, men den är väldigt effektiv.” Medan han pratar har jag fullt sjå med att hämta andan. ”Då kör vi igen då.” Och igen. Två repetitioner per set och smärtan känns overklig. Hade jag inte sett vad som hänt hade jag bokstavligt trott att mitt ben brann.

Jag besökte naprapaten Jimmy i onsdags. Sällan möter jag en så pass serviceinriktad människa och aldrig har jag tyckt om någon så mycket som gjort mig så illa. Jag lämnade Kockums med ett träningsschema i ena handen och övningar att göra hemma i andra.

Som en kamphund med bruten tass slickar jag mina sår. Om en månad är jag tillbaka och det ska vara med besked.

Jag är jagad. Jag har inte den blekaste aningen om varför. Kanske fes jag i en trångt befolkad hiss, kanske ramlade jag igenom någons rosenbuskar – hur som helst, jag är på språng, och när jag är på spring så springer jag för allt jag är värd.

Jag springer genom Lidköping (det stod så på skylten jag precis sprang förbi). Jag har aldrig ens varit i Lidköping , men där springer jag. Fortfarande jagad. Någonstans på vägen stöter jag på Marcus, en gammal kollega och vän till mig (som ska ha kidz snart, btw, lycka till mate!) som av någon outgrundlig anledning också är ute och springer. Vi springer tillsammans.

En bit senare stöter vi på Lancia i full löparmundering som också är ute och springer. Vi morsar på varandra och sen är vi tre som kutar. Vi springer tills det är mörkt sen drar Marcus och Lancia ifrån. Mina ben orkar inte mer. Jag börjar gå, och jag går i något villaområde tills jag stupar.

Jag vaknar upp i ett trångt, mörkt rum. Helt avklädd ligger jag huller om bullar med andra människor. Närmare bestämt 19 andra helt avklädda killar.

WTF.

Jag bestämde mig för att det var dags att vakna. Pussade några gånger extra på Elin för att se att hon var på riktigt och sen låg jag och stirrade i taket tills klockan blev 08.00. Vilket sätt att börja lördagen på alltså.

Du tittar inte ens på den Wii vi har, ännu mindre spelar du på den! Nej, du får nöja dig med tubsockor från Åhlens. Det blir två paket, en strumpa i varje. Jag kan linda ena strumpan runt en tegelsten också så får du ett hårt paket. Då kan du *låtsas* att det är en svart Wii tills du rivit loss omslagspappret.

Jag tänkte verkligen skriva något i dag men tiden spenderades i HTML-kod och bland Photoshop-fönster så det får bli imorgon istället!