Pusselbitar - Nu med vassare kanter » This is madness!

Fortare!

Mon, 01 Mar 2010 20:59:20 +0000

Displayen på X2000 säger att vi åker cirka 56 meter i sekunden. Detta är min uträkning av 201 km/h och baserat på mina mattekunskaper så är den säkerligen fel. Som tur är har jag kunniga vänner (Petter) som inte drar sig för att säga till när jag har fel (Petter igen) och säkerligen kommer med det rätta svaret (Petter :D). Hur som helst, skulle jag krocka med ett annat tåg när vi åker i cirka 56 meter i sekunden skulle följande scenario inte vara helt omöjligt:

Jag sitter och smuttar och ömsom snaskar på min bästa vänner Coca Cola och Kexchoklad. Vid samma sekund som krocken sker skulle jag (garanterat) spilla Cola över min vita Modermodemet-tshirt. Det är ett favoritplagg som jag är hopplöst förälskat i så jag skulle med en väldigt upprört min stampa i golvet (jag stampar fort) av frustration samtidigt som jag vrålar något i stil med ”NEEEEEEEEEUUUUUURRRGHHH”. Cola går bara inte bort i tvätten, det är hopplöst. Elin å andra sidan hatar den tshirten. Självklart gör hon det, Gud förbjude att hon skulle tycka om samma kläder som jag gör. Det måste tillhöra ett av Guds mirakel att den fortfarande är hel och ren. ”Måste du ha den där på dig?” Skulle jag säga samma sak till henne får hennes ögon en inre glöd och det är i såna ögonblick man undrar om hon inte står i nedåtstigande led från Fenrisulven. Och så tackar man även sig själv för att man har köpt så pass bekväm soffa att man kan sova i den.

Tänk efter före killar, tänk efter före. Det är nyckeln till ett långt förhållande. När ni handlar soffor är det irrelevant om den är skön att sitta i, om den kommer från Ikea eller Ilva eller om deb kostade 14 000. Det är hur bra man kan sova i den som är det viktiga. Ni kommer att spendera nätter där, räkna med det!

I alla fall, tillbaka till ämnet. Cola skulle spridas över min fina vita tshirt, jag skulle stampa upprört i golvet och Elins hånskratt skulle eka i tåget. Sen, BOOM!, jag skulle flyga runt som en trasdocka. Mitt huvud skulle ta sig an rollen som basketboll och mina fingrar skulle brytas på så många ställen att jag skulle peka åt alla håll samtidigt. Samtliga ben i kroppen skulle brytas och med tanke på att den vuxna kroppen har runt 206 ben är det rätt otroligt att en sådan sak sker. Jag skulle antagligen hamna i Guiness rekordbok alltså, vänligen notera detta. Å andra sidan, att krocka med ett annat tåg i den hastigheten kvalificerar också som rätt otroligt så jag anser att två otroligt blir ett troligt och att det faktiskt kan hända när allt väl kommer omkring.

Det värsta är att det skulle kunna hända nu. Eller nu. Eller…. NU!

Kanske nu?

Jag är inte så bra på statistik men som jag förstår det så ju längre ifrån man kommer till exempel en föregående tågolycka, desto större chans är det att en ny inträffar. Och med min tur (det är måndag, och måndagar är livsfarliga) skulle den kunna inträffa precis nu! Eller n–

Ett pund?

Mon, 15 Feb 2010 17:29:12 +0000

Jag undrar inte om jag precis har blivit lurad. Jag har sen en tid tillbaka varit sugen på Bayonetta och idag tipsade Elin om zavvi.com som hade spelet för überbilliga 17,85 pund. Trodde jag. Slutsumman blev hela 18,84 pund. Av någon anledning, på något sätt, lägger Zavvi till 0,99 pennies på köpet. Observera att det ska vara fraktfritt.

Det är nästan så att man borde ringa Scooby-Doo och gänget, men ärligt, vem orkar? 99 pennies.

Men ändå. Tch.

Ett föredöme i trafiken

Thu, 04 Feb 2010 19:32:43 +0000

Jag har alltid med mig ett extraliv när jag kör bil. Har du?

När naturen slår tillbaka

Sun, 10 Jan 2010 16:03:21 +0000

Sharenator har ett längre bildspel med rubriken ”Good reasons why you shouldn’t mess with nature” med en hel del talande bilder.

Klicka HÄR.

Där går en isbjöaaAAARRGGGHH

Thu, 31 Dec 2009 14:36:46 +0000

När jag var yngre och gick i mellanstadiet försökte min lärare förklara hur kallt det är på planeten Pluto. Efter ett tag kom han på den briljanta beskrivningen att om man skulle kissa utomhus skulle strålen frysa i luften, innan den ens hunnit träffa marken. (Det kan tilläggas att det gick ett sus genom klassrummet.)

Precis så kallt är det i Värmland just i exakt detta nu. Ni kanske tror att det är jag som skriver detta men det är det inte. Mina fingrar har förfrusit så jag kan omöjligen träffa rätt på mobilen. Därför har jag anlitat en isbjörn som skriver åt mig! Jag hittade honom och hans familj utanför Kil’s Pizzan. Tydligen åkte de hit på chartersemester. Just det, precis så kallt är det. Isbjörnar åker till Sverige på semester.

(Jag gillar ert land. /Isbjörnen)

Konsten att göra rätt

Sun, 27 Dec 2009 13:00:25 +0000

Right. Konsten att göra fel. För vissa är inte detta helt självklart, men för mig, som har svart bälte i det, är det oerhört enkelt. Jag har ju nöjet att vara gift med en fantastisk fru, vars steg sprider grönska och kärlek var hon än går. (Jag försöker alltså, inte lika diskret som jag hoppats på, få henne att låta som en gudinna. Älskling, vänligen notera detta.)

Hon kan också spotta eld. Ju mer man tänker på det, desto häftigare är det. Om man inte står framför henne, det vill säga. Nedan följer ett par tips till de som tänker gifta sig, främst då till männen, för ni kommer snabbt att lära er att giftemål bygger på hur fort ni kan rabbla fram ja för att tillfredsställa er andra äkta (och säkerligen) bättre hälft. Till er som fnyser åt detta så är det inte lika enkelt som det låter. Man ska komma ihåg vad man säger ja till också, och för att man ska komma ihåg kräver det att man faktiskt lyssnar. Jag förstår att detta är nytt för många av männen där ute, men var inte oroliga. Det är därför det finns proffs som mig, som varsamt vandrar fram i den djungel som i folkmun även kallas för giftermål. Phew. Jag kan skriva en bok om det här. Dessa är dock manshemlisar så sprid dem inte vidare. (Ahem. Om du nu råkar vara tjej men är mannen i förhållandet, så att säga, riktar sig givetvis denna text till dig också.)

Köp gärna en jacka till dig själv för 2000 kr, men ring inte och säg att du gör det. Eller MMS:a en bild med prislappen kvar. Detta leder till vad man inom en rad sporter kallar för självmål. Du får välja mellan att lämna tillbaka jackan eller dö med den på. Och det blir ingen vacker död.

När ni har ettårsdag, ring inte dagen efter och gratulera som om ingenting har hänt. Du har precis skitit i det blå skåpet och hon kommer att, efter att ha ätit dig levande, sparka in dig i det, låsa skiten och kasta bort nyckeln. Gud satte rosor på denna planet av en enda anledning. Han visste att det fanns en bugg i hur männen fungerade så han la in rosorna som en hotfix/patch. Fattar ni?

Önskar hon sig ett halsband så är det ett halsband hon önskar sig. Inte ett armband som liknar halsbandet eller örhängen som matchar det tilltänka halsbandet. Det är halsbandet hon vill åt, därmed basta. Jag kan själv här relatera till det här, då jag många jular sen önskade mig Kingdom Hearts till PlayStation 2 men fick typ no-name Aladdin eller Den Lilla Sjöjungfrun (dock till PS2). Det var ju ändå Disney menade mina föräldrar på. Yes, well… Nej. Bara nej. Man hamnar dessutom i en ytterst obekväm situation där man ska förklara att det där var inte vad man ville ha, trots att man faktiskt fått det gratis. (Utan att egentligen ens ha gjort sig förtjänt av det. Julen är en märklig högtid.) Just min historia slutade med att vi åkte bort och bytte spelet i mellandagarna.

<-- Generellt sett bortskämd.

Konversationen kan bli något som liknar följande:
X: Titta älskling!
Y: Åh... Vad fin, min kära X.. .... .... (<-- det är punkterna som avslöjar att den kanske var allt annat än just fin).
X: Du gillar den inte?
Y: Det stod ju halsband.
X: Ja, men jag tänkte..
Y: Du tänkte?
(X Inser hur dumt det låter)
X: Jag försökte i alla fall.
Y: Gubben, det är inte din grej.
X: Men--
Y: Du har kvar kvitto va?
X: Ja, va, alltså, hahaha--.
Y: X.
(Här infogas en tystnad som är så tyst att den blir öronbedövande. Det är väldigt tyst. Jag gillar för övrigt cliffhangers så jag tror vi avslutar den inte-självbiografiska (lol) berättelsen här.

Sista regeln, släng aldrig kvitton. Ta Elin till exempel, hon älskar kvitton. Nästan så att man kan ge henne såna istället för presenter, hähä.

Så! Ta nu med er denna kunskap och erövra världen!

PS. Grattis på ettårs-dagen, älskling. Du gör varje dag till ett äventyr och aldrig förr har frasen ”du gör mig hel” varit mer sann.

Din för all framtid. /Q

Kunde inte ha sagt det bättre själv

Wed, 23 Dec 2009 10:06:50 +0000

Livet som toffel

Tue, 08 Dec 2009 20:07:07 +0000

(9:03:55 PM) Head & Shoulders: av nån anledning så ser jag en inre bild där hon lappar till dig
(9:03:57 PM) Q: AAAARGHH NOOEES I DIDN’T DOO III–
(9:03:58 PM) Q: wtf
(9:04:04 PM) Q: Du sjönk på min friendlist nu Arre
(9:04:09 PM) Head & Shoulders: haha
(9:04:19 PM) Head & Shoulders: sry, men e är biff

‘amen. Det där går ju inte.

Tue, 08 Dec 2009 13:22:44 +0000

Folk som kommer med direkt felaktiga påståenden får mig att vilja klösa ut mina egna ögon. Folk som vanvårdar det svenska språket, ännu mer så!

I Level 42, på redaktionssidorna står följande:

Kacper Antonius har legat bakom Nintendo-tidningen +N och Levels tidningar om World of Warcraft. Han började att jobba med speltidningar 1995 och samtidigt föddes ett intresse för japansk spelkultur. Några år senare grundade han Player1 (bra tidning förresten /Q).

Så du har fått en RROD för tredje gången på din 360? Grattis!
- Tack, vad kan man förvänta av kvaliteten när skaparen av pc gör konsol? Vi får vänta tills Apple leverar en snygg och fullt fungerande konsol.

Missförstå mig rätt här, Microsoft har gjort en skitkonsol när det kommer till kvalitet. Jag älskar spelen, men hallå, jag och Elin är själva inne på vår andra Xbox och vår kompis Mats i Malmö har plöjt igenom fyra-fem Xboxar (vi har tappat räkningen). Hur som helst – Microsoft är inte skaparen av pc. Det är ren och brutal hädelse att ens påstå det. Det råder delade meningar om vem faktiskt gjorde den första (kommersiella?) pc:n, men Berkeley Enterprises med deras SIMON från 50-talet eller MITS Altair8080 från 70-talet är bägge två kvalificerade gissningar. Tvi för Mactalibanerna på Levels redaktion.

Nummer två är csprinsessan. (Tack Lancia!) Ååååååååh. Var börjar man?

skolan idag var fett chill vi hade prov i andra världskriget och ja..hahah de flesta fattar nog att jag failade totalt(a) efter skolan stack jag och mamma till donkeN och käkade sen stack vi in till stan och jag köpte två par nya jeans ( killah och cheapmonday ) köpte ju ett par nya igår med Tiger of sweden(Y) sen så köpte jag en brat hoodtröja cottonfield?

Jag måste ha missat betydelsen av ”fett chill”. Betyder inte det lugnt eller skönt? Avslappnat, najs, ni vet? Tydligen inte. Hon misslyckades ju med provet och det var tydligen fett chill. På min tid var det mest ångest och inte blev man belönad med McDonald’s heller. Sen hade hon säkert inte prov i andra världskriget, utan om Andra världskriget. Det är en viss skillnad. Faktiskt.

Kamphund

Sat, 05 Dec 2009 19:47:34 +0000

Jag ligger på sidan på en brits i ett litet kontor på Kockums Fritid i Malmö. Blicken är fäst spikrakt framåt på en plansch som förklarar musklerna i kroppen. ”Det kommer att göra ont, Quincy. Är du beredd?”. Jag ler lite för mig själv. Klart att det kommer att göra ont. Vem kunde tro något annat? Jag vinkar lite med handen och säger ”Knock yourself out”. Sekunderna senare är smärtan ett faktum och all koncentration går åt till att inte skrika rakt ut.

”Så, berätta hur det började”, säger Jimmy. Vi sitter i hans lilla kontor på Kockums och jag rör vid det vänstra knät nästan omedvetet. ”Sen några månader tillbaka springer jag runt sex till sju km per dag fem till sex dagar veckan. I slutet på oktober blev jag förkyld och tog paus en vecka, men sedan när jag började springa igen kände jag en viss smärta i precis under vänster knä. Jag trodde det berodde på stelhet så jag körde på precis som vanligt. Dagen därpå, när jag skulle springa igen, kom smärtan fortare än dagen innan och efter en kvart blev det för mycket – jag var tvungen att lägga av och fick gå hem.” Han nickar förstående. ”Det var andra gången som jag över huvud taget avbrutit ett pass.” Jag går inte in på vad den första gången var. ”Jag sprang inget på en vecka, provade igen, men smärtan dök upp igen och jag avbröt omedelbart. Efter nästan en månad besökte jag Löplabbet och de rekommenderade dig.” Han ler lite halvgenant, och strax därefter börjar undersökningen.

”Så här ligger det till.” Han sitter på huk framför mig och drar sin hand från min höft ner över låret och mot knäskålen. ”Det beror sannolikt på fler saker men det är den här muskeln som är det stora problemet. Den kallas för tractus och går från din häck till din höft och sedan ner mot ditt knä som den sedan fäster sig vid med senor. Blir den här muskeln kort så drar den i senorna runt knät och det blir inflammerat nere i knät. Relativt vanlig men besvärlig åkomma.” Han pausar. ”I folkmun känd som löparknä.” Det vrider sig i magen på mig då jag omedelbart inser vad det betyder. Löpningen kommer att åka ut genom fönstret och jag får börja om från början.

”Det finns behandlingar för det”, fortsätter han. ”Flera som du kan göra hemma som jag ska visa dig sen. Allihopa bygger de på att töja ut din tractus-muskel så att benet blir lite mer rörligt.” En timme senare och efter en grundlig genomgång ligger på sidan på britsen och kolla på planschen på väggen.

”Det här blir det sista vi gör. Hur känns det?” frågar han. Mitt ytterlår är illrött och jag flämtar på britsen. ”Som en solsemester”, svarar jag med ett svagt leende på läpparna. ”Då kör vi en gång till då.” Han trycker ner sina knogar mot mitt lår och sen bär det av igen. Och igen. Paus. ”Det kallas för tractus-massage. Den gör verkligen ont, jag vet, men den är väldigt effektiv.” Medan han pratar har jag fullt sjå med att hämta andan. ”Då kör vi igen då.” Och igen. Två repetitioner per set och smärtan känns overklig. Hade jag inte sett vad som hänt hade jag bokstavligt trott att mitt ben brann.

Jag besökte naprapaten Jimmy i onsdags. Sällan möter jag en så pass serviceinriktad människa och aldrig har jag tyckt om någon så mycket som gjort mig så illa. Jag lämnade Kockums med ett träningsschema i ena handen och övningar att göra hemma i andra.

Som en kamphund med bruten tass slickar jag mina sår. Om en månad är jag tillbaka och det ska vara med besked.