Pusselbitar – Nu med vassare kanter

Jag ligger på sidan på en brits i ett litet kontor på Kockums Fritid i Malmö. Blicken är fäst spikrakt framåt på en plansch som förklarar musklerna i kroppen. ”Det kommer att göra ont, Quincy. Är du beredd?”. Jag ler lite för mig själv. Klart att det kommer att göra ont. Vem kunde tro något annat? Jag vinkar lite med handen och säger ”Knock yourself out”. Sekunderna senare är smärtan ett faktum och all koncentration går åt till att inte skrika rakt ut.

”Så, berätta hur det började”, säger Jimmy. Vi sitter i hans lilla kontor på Kockums och jag rör vid det vänstra knät nästan omedvetet. ”Sen några månader tillbaka springer jag runt sex till sju km per dag fem till sex dagar veckan. I slutet på oktober blev jag förkyld och tog paus en vecka, men sedan när jag började springa igen kände jag en viss smärta i precis under vänster knä. Jag trodde det berodde på stelhet så jag körde på precis som vanligt. Dagen därpå, när jag skulle springa igen, kom smärtan fortare än dagen innan och efter en kvart blev det för mycket – jag var tvungen att lägga av och fick gå hem.” Han nickar förstående. ”Det var andra gången som jag över huvud taget avbrutit ett pass.” Jag går inte in på vad den första gången var. ”Jag sprang inget på en vecka, provade igen, men smärtan dök upp igen och jag avbröt omedelbart. Efter nästan en månad besökte jag Löplabbet och de rekommenderade dig.” Han ler lite halvgenant, och strax därefter börjar undersökningen.

”Så här ligger det till.” Han sitter på huk framför mig och drar sin hand från min höft ner över låret och mot knäskålen. ”Det beror sannolikt på fler saker men det är den här muskeln som är det stora problemet. Den kallas för tractus och går från din häck till din höft och sedan ner mot ditt knä som den sedan fäster sig vid med senor. Blir den här muskeln kort så drar den i senorna runt knät och det blir inflammerat nere i knät. Relativt vanlig men besvärlig åkomma.” Han pausar. ”I folkmun känd som löparknä.” Det vrider sig i magen på mig då jag omedelbart inser vad det betyder. Löpningen kommer att åka ut genom fönstret och jag får börja om från början.

”Det finns behandlingar för det”, fortsätter han. ”Flera som du kan göra hemma som jag ska visa dig sen. Allihopa bygger de på att töja ut din tractus-muskel så att benet blir lite mer rörligt.” En timme senare och efter en grundlig genomgång ligger på sidan på britsen och kolla på planschen på väggen.

”Det här blir det sista vi gör. Hur känns det?” frågar han. Mitt ytterlår är illrött och jag flämtar på britsen. ”Som en solsemester”, svarar jag med ett svagt leende på läpparna. ”Då kör vi en gång till då.” Han trycker ner sina knogar mot mitt lår och sen bär det av igen. Och igen. Paus. ”Det kallas för tractus-massage. Den gör verkligen ont, jag vet, men den är väldigt effektiv.” Medan han pratar har jag fullt sjå med att hämta andan. ”Då kör vi igen då.” Och igen. Två repetitioner per set och smärtan känns overklig. Hade jag inte sett vad som hänt hade jag bokstavligt trott att mitt ben brann.

Jag besökte naprapaten Jimmy i onsdags. Sällan möter jag en så pass serviceinriktad människa och aldrig har jag tyckt om någon så mycket som gjort mig så illa. Jag lämnade Kockums med ett träningsschema i ena handen och övningar att göra hemma i andra.

Som en kamphund med bruten tass slickar jag mina sår. Om en månad är jag tillbaka och det ska vara med besked.