Pusselbitar – Nu med vassare kanter

Jag är jagad. Jag har inte den blekaste aningen om varför. Kanske fes jag i en trångt befolkad hiss, kanske ramlade jag igenom någons rosenbuskar – hur som helst, jag är på språng, och när jag är på spring så springer jag för allt jag är värd.

Jag springer genom Lidköping (det stod så på skylten jag precis sprang förbi). Jag har aldrig ens varit i Lidköping , men där springer jag. Fortfarande jagad. Någonstans på vägen stöter jag på Marcus, en gammal kollega och vän till mig (som ska ha kidz snart, btw, lycka till mate!) som av någon outgrundlig anledning också är ute och springer. Vi springer tillsammans.

En bit senare stöter vi på Lancia i full löparmundering som också är ute och springer. Vi morsar på varandra och sen är vi tre som kutar. Vi springer tills det är mörkt sen drar Marcus och Lancia ifrån. Mina ben orkar inte mer. Jag börjar gå, och jag går i något villaområde tills jag stupar.

Jag vaknar upp i ett trångt, mörkt rum. Helt avklädd ligger jag huller om bullar med andra människor. Närmare bestämt 19 andra helt avklädda killar.

WTF.

Jag bestämde mig för att det var dags att vakna. Pussade några gånger extra på Elin för att se att hon var på riktigt och sen låg jag och stirrade i taket tills klockan blev 08.00. Vilket sätt att börja lördagen på alltså.