Tio sekunder
Jag sjunker ner på huk och placerar mina träningshandskbeklädda händer på den våta marken. Gräset sträcker sig upp mellan fingrarna och fingertopparna som lämnas bara blir snabbt kalla. Ett lugnt duggregn är mitt enda sällskap inför det kommande träningspasset i gläntan där armhävningar är först ut.
I slutet på maj skrev jag en post hos Elin om hur det gick med min löpning. Att det inte fanns något som heter ge upp, att varje steg räknas och att allt i slutändan handlar om ren och brutal vilja. Det är inte alltid kul att springa den där fredagkvällen kl. 21 men man inser rätt fort hur mycket den kvällen faktiskt betyder. Och hur mycket det betyder att inte fuska för sig själv. Jag har under det senaste året försökt hitta min egen träningsstil, blanda lagom mycket löpning med styrketräning för att det ska passa just mig. Inledningsvis blev det mycket gym, fasligt mycket gym. Till slut lessnade jag på den eviga lukten av svett, av människor som mest stod och spände sig framför speglar på friviktsgolvet och på den förbannat taskiga luftkonditioneringen. En dag på löpbandet slog det mig hur mycket jag ville ut, ut till friska luften och till friheten för att träna. Dagen efter var det på asfalt och grusvägar jag sprang och jag har inte ångrat det sen dess.
Andningen är tung, musklerna brinner inombords av mjölksyra och efter cirka tolv intensiva minuter närmar sig slutet och den enskilt viktigaste delen av träningen. Regnet har ökat tempot och när jag åter igen börjar med mina armhävningar rinner det en stadig strid från nästippenn. Tungt, så förbannat tungt. Varför gör jag det här? Till slut orkar man inte mer. Jag pressar uppåt men ingenting händer och armarna börjar skaka istället. För att jag inte vill bli den jag en gång var. Allt som är kvar är att hålla emot så länge jag kan. Varje sekund blir plågsamt lång och till slut snärjer gravitationen en, armarna ger vika och kroppen faller tungt mot det blöta gräset. Moder Jord möter mig med den blötaste kyss jag fått och innan vattnet hinner tränga igenom kläderna fullständigt reser jag mig upp och stapplar iväg mot en bänk. Bänken befinner sig under ett stort träd som ger skydd för regnet och medan regnet smattrar iväg ler jag, om än utmattad, nöjt inombords.
Jag har tränat utomhus i snart tre månader nu och två gånger i veckan springer jag min gamla 7 km-sträcka, till skillnad från förr då jag kunde springa den upp till fyra gånger i veckan. Omväxling förnöjer och det ger mig dessutom större möjlighet att se förbättringar. Mitt mål sedan länge, sedan år tillbaka när jag först började springa, blev rätt snabbt att kunna springa 1 kilometer på fem minuter. 3 km på 15 minuter blev rätt snabbt en verklighet, men 5 km var desto trögare för att inte tala om 7 km som inledningsvis tog 44 minuter. Men jag sprang. Dag ut och dag in rörde sig världen allt fortare under mina fötter och tiden krympte, från 44 minuter till 43, till 42, 41. Jag skalade hundradelar av tiderna. 40 minuter blev 39 som till slut blev 38. Jag kom hem på kvällarna med en polleninfekterad astmahals som visslade sina protester när jag andades. Det var i maj tidigare i år. Efter att jag har fått ordning på min träning igen efter Japan krympte jag tiden på 7 km till 37 minuter. Jag tog i ännu hårdare och fick ner det till 36 minuter. En sen oktober-kväll registrerade tidtagaruret 35.10.
10 sekunder. Jag har 10 sekunder kvar tills jag springer mina 7 km på 35 minuter blankt, tills jag springer min kilometer på fem minuter. Om så Döden står och knackar på min dörr skall jag förbi de sista tio sekunderna. Dagen jag faktiskt tar mig förbi kommer det att vara tack vare alla gånger jag har varit ute och sprungit, tack vare alla gånger jag valde att inte hoppa över och tack vare alla gånger jag inte lyssnade på mina löjliga bortförklaringar. Och det, när jag väl står där, kommer att vara ovärderligt.