Pusselbitar – Nu med vassare kanter

Jag är den typen av människa som, när jag vaknar en måndag-morgon, är fullt medveten om att det är måndag. Inte nödvändigtvis för att jag ska vara på jobb utan mera för att det är just måndag. Och för att måndagssjukan alltid slår som hårdast just då.

Jag vaknar alltså med händerna på täcket, blicken fäst spikrakt upp i taket och med en omedelbar kontroll över mitt eget jag. Jag blir ett med rummet. Jag ninjaflaxar ut ur sängen, kryper på väggarna till badrummet (en del av mig är hyfsat övertygad om att Elin strategiskt sprider ut väskor och skor i hallen bara för att hon kan göra det) och gör iordning mig. Någon trippelsalto-mortal till köket senare och efter diverse allehanda pyssel är jag redo för dagen.

Och så fortsätter det. På väg till tåget ser jag allt som händer runtomkring mig. Blicken sträcker sig högt och lågt, varenda centimeter framför mig kammas grundligt av efter eventuell fara. Jag har utvecklat en 360 grader synförmåga just för måndagssjukan. Man får inte år av skit på måndagar utan att det sätter sina spår. I alla fall, in till jobb, hamrar iväg ett mejl till chefen om att jag jobbar hemifrån tisdagmorgon pga. ett snabbt rutinbesök på vårdcentralen. Tack och lov för bärbara datorer, hallelujah och amen! Med den lilla rackaren kan jag spara fem timmars semester eller för all del sparad kompledighet med tanke på möjligheten att jobba just hemifrån. Fatta att jobba fem timmar övertid. Jag hedrar min chef med en salut och prisar därefter detta frihetens land som tillåter sånt.

Dagen går vidare och runt varje hörn och bakom varje dörr används sofistikerad spionutrustning. Jag vill ju inte trampa in en dödsfälla, typ medarbetare eller de stora postvagnarna som runt 09.00 töms. Strax efter lunch börjar man dock ramla in i vanliga rutiner – ett säkert tecken på att man är infekterad av måndagssjukan – men sekunder blir till minuter, minuter till timmar och timmar till arbetsdag. Händelselös.

Vid dagens slut skjutsar kollega och vän mig till Värnhem, men jag är alltid redo att när som helst knäppa upp bilbältet och kasta mig ut i diket. Krasch med flygplan, meteoriter eller flygande grisar är alla möjlighet en måndag och medan jag tycker mig se något långt bort som skulle kunna vara en ponny med vingar är den på väg åt helt fel håll så jag pustar ut. Vi hälsar hej då (det är väl det man gör när man säger hej då och samtidigt skakar hand?) och jag låter meddela att jag finns på chatten tisdagförmiddag. Hemresan fortsätter utan några konstigheter och det slår mig att jag har haft en helt okej dag. En bra dag till och med. Jag ler nöjt.

Tills jag kommer hem och sätter ner väskan. Det slår mig att den är lätt, på tok för lätt. Jag fasar för det värsta och med en klump i halsen och ögonen halvslutna öppnas väskan. Jag *vet* ju redan hur det ligger till, men som man säger, hoppet är det sista som överger en. (Det, och dammråttor. Dammråttor har liksom inga kompisar så de nöjer sig med minsta möjliga, även en sån som du i din mest förargliga form.)

Den bärbara datorn står kvar på jobbet, inlåst i ett litet lagerrum. Vad jag tänkte på när jag valde att låsa in den där har jag inte en aning om, men rätt korkat var det. Jag har nu fem timmars arbete att ta igen. Bra start på veckan, va? ^_^