Pusselbitar – Nu med vassare kanter

”Älskling, jag vill vara med när vi ska laga mat idag!”.”Okeeeej” får jag till svars från hennes kontor. Elins chili con carne innehåller awesomesauce och är därför extra god. Sagt och gjort, några timmar senare står vi i köket.

Q: Jag behöver förkläde! Du vet ju hur jag är.
E: Mhm okej, säger hon instämmande och börjar gräva i lådorna där hon hittar ett vitt/rött.
Q: Nej, inte det. Det andra!
Hon letar vidare innan hon plockar upp det svarta förkläddet med Snobben på.

Yosh!

Löken hackas och åker ner i stekpannan.
E: Okej, du kan börja med att krydda, säger hon samtidigt som hon ställer fram kryddorna.
Q: Åh, okej. Dumdidum, ner med vitlök, ner med chili–
E: Nej!
Det flaxas plötsligt hej vilt.
E: Chilin ska inte ner ännu!
Tystnad.
Q: Åh.
Hon tittar på mig, på maten, och på mig igen.
E: Inte ens fem minuter Quincy. Det tog inte ens fem minuter.
Jag bara ler sött. Som den stjärna man är har man oändligt med star power. Hon skrattar varmt och så fortsätter vi.

Elin plockar fram tomatpuré på tub och börjar klämma ut det allra sista i vårt decilitermått. Det ser bra mycket roligare ut än att röra i en stekpanna som jag håller på att göra för stunden. Dags för rokad!

Q: Åh! Det där vill jag också göra!
Hon tittar på mig.
E: Okej.
Tuben hamnar lite motvilligt i mina magiska händer.
Q: Mhm, det var inte mycket kvar du… Nnnnnnggg. Om man vrider den lite såhär då– *SPLUUUURT*

Plötsligt är det tomatpuré överallt förutom i decilitermåttet. På bänken, golvet, en sträng på skåpsluckorna och givetvis på förkläddet. På mitt Snobben-förkläde. Arrghh, på mitt Snobben-förkläde! Hela Elin ljuder förtvivlan och sjunker ner på sina knän på golvet. Typiskt henne att överdriva. Lite puré har ingen dött av. Men mitt förkläde? Ååååååååh så typiskt. Nej, jag säger som Kim: Det är inte mig det är fel på, det är designen.

Med ovanstående sagt, det smakade skitgott trots ett par mindre missöden. Till detta åt vi vitlöksbaguetter med bonjour-ost. Jag vet, det bor minsann en liten vinnare i mig!