Pusselbitar – Nu med vassare kanter

Ovanstående skulle säkerligen vara Elins paroll om hon någonsin blev president. Eller statsminister.

Under gårdagens überstädning letade jag mig fram blanda alla dammråttor under skohyllan. En viss upprördhet spred sig inombords när jag kastade skor efter skor åt sidan för att komma fram.

12 par har min fru. 12 par skor på ett skoställ. Jag har tre. Mina får knappt sitta på stället. Merparten av hennes ser dessutom likadana ut!

Men, ni förstår, det är inte första gången detta kommer på tal. Flera gånger tidigare har det åkt upp att Elin har många skor. Elin har blankt hävdat ”Det har jag inte alls det!” och sen har det varit slut på den diskussionen.

Den här gången gav jag mig dock inte, och det visar sig att hon har ytterligare sex par i klädkammaren.

18 par skor. Jag skulle kunna slänga hälften av dem och Elin skulle säkerligen inte ha en aning. Vad säger ni? Ska vi testa?

Jag har alltid med mig ett extraliv när jag kör bil. Har du?

”Du borde inte gå ut och springa, Quincy. Det är minusgrader ute och det blåser.” Jag låter blicken stiga upp mot den gråa himlen och det kyliga men ack så torra vädret. Men jag har bestämt mig. De senaste en-två månader som har gått utan träning, den tid jag har spenderat med vila och stretching var för den här dagen. Det är den här dagen jag har gått och väntat på och det är idag jag ska ut igen.

Det är lördag och Jag och Franko står på parkeringen vid jobbet i Malmö. Tre timmar har jobbats övertid en lördagmorgon. Jag ser inte mig själv som en jobbnarkoman men faktum är att antalet komptimmar fortsätter att öka successivt. Just idag passade det bra för Elin skulle träna på morgonen, annars har jag lite svårt för att ge upp min lediga tid bara så där.

Timmar senare står jag vid porten till lägenheten och kollar ner på mitt ben, min höft och mitt knä. Nåde dig om du gör ont idag alltså.. Ett djupt andetag senare och jag är åter på språng. Känslan av att vara tillbaka på Lunds gator är fantastisk. Det är här jag hör hemma. På Lunds gator, med täta löparsteg under till och med himlen som tak. Gång på gång förbjuder jag mitt knä att ens försöka göra lite ont. Med minusgrader i luften river Kylan med dess klor i ansiktet, desperat att få grepp om en samtidigt som kroppens alla muskler är fokuserade på endast en sak: att ta sig framåt. Ju längre jag springer, desto mer högljudd blir en enda tanke. Jag skall framåt.

Efter vad som borde vara drygt 25 minuter kommer jag till min lilla glänta och stretching inleds. Känningar i höften har dykt upp vilket betyder att problem med knät inte är långt borta. Pausen innebär en ofrivillig nedkylning och bara några minuter senare har Kylan svept sin iskalla mantel om en. (När jag kom hem senare på kvällen hade jag bokstavligt talat ingen känsel i två av mina fingrar. Elin förklarade för mig att det finns något som kallas för vantar nu för tiden. Fascinerande uppfinning det där.) Under den resterande biten är jag hyffsat övertygad om att mina lungor försökte begå självmord.

Ovanstående var i lördags den 17 januari. Sen dess har vädret tagit en sväng för det värre och Skåne växlar mellan märkliga plusgrader och iskallt snökaos. Jag är på gång dock, och det får vara huvudsaken!

Sharenator har ett längre bildspel med rubriken ”Good reasons why you shouldn’t mess with nature” med en hel del talande bilder.

Klicka HÄR.

När jag var yngre och gick i mellanstadiet försökte min lärare förklara hur kallt det är på planeten Pluto. Efter ett tag kom han på den briljanta beskrivningen att om man skulle kissa utomhus skulle strålen frysa i luften, innan den ens hunnit träffa marken. (Det kan tilläggas att det gick ett sus genom klassrummet.)

Precis så kallt är det i Värmland just i exakt detta nu. Ni kanske tror att det är jag som skriver detta men det är det inte. Mina fingrar har förfrusit så jag kan omöjligen träffa rätt på mobilen. Därför har jag anlitat en isbjörn som skriver åt mig! Jag hittade honom och hans familj utanför Kil’s Pizzan. Tydligen åkte de hit på chartersemester. Just det, precis så kallt är det. Isbjörnar åker till Sverige på semester.

(Jag gillar ert land. /Isbjörnen)

”Nej, jag har inte sagt något till Elin ännu. Hon får inte veta om oss, inte ännu.” Det är tyst. Jag smaker henne försiktigt. Hon är född i Japan men uppvuxen Sverige. Vi träffades lite av en slump men det var kärlek vid första ögonkastet. Det började så oskyldigt och nu betalar jag dyra pengar för att få vara med henne. Jag kan säga till Elin att jag ska springa ner till coop för att handla mjölk när jag i själva verket är med henne.

”Det här med att vara tre, jag vet inte om det är något för mig. Jag tycker om när det bara är du och jag. Kolla, jag förstår att du vill prova nya grejor och jag är inte mot det, men… Det vi två har är inte naturligt. Elin kommer aldrig att förstå, och hon kommer att känna sig så sviken om jag berättar. Det är bättre om hon inget vet, okej?” Hon är ovanligt tyst. ”Jag ska åka till Värmland över helgen så vi träffas inte på ett tag. Jag älskar dig.” Jag kramar om instrumentbrädan, trycker lite på knapparna i bilen, mest för att det är kul, och kollar att allt set bra ut i den nyinköpta Toyotan. Jag låser. Springer därifrån men ångrar mig halvvägs till lägenheten. Springer tillbaka och ger bilen en sista björnkram.

Ni borde nästan se mitt körkort. Jag ler som om jag vunnit på lotto ^_^ Gott nytt år till er!

Right. Konsten att göra fel. För vissa är inte detta helt självklart, men för mig, som har svart bälte i det, är det oerhört enkelt. Jag har ju nöjet att vara gift med en fantastisk fru, vars steg sprider grönska och kärlek var hon än går. (Jag försöker alltså, inte lika diskret som jag hoppats på, få henne att låta som en gudinna. Älskling, vänligen notera detta.)

Hon kan också spotta eld. Ju mer man tänker på det, desto häftigare är det. Om man inte står framför henne, det vill säga. Nedan följer ett par tips till de som tänker gifta sig, främst då till männen, för ni kommer snabbt att lära er att giftemål bygger på hur fort ni kan rabbla fram ja för att tillfredsställa er andra äkta (och säkerligen) bättre hälft. Till er som fnyser åt detta så är det inte lika enkelt som det låter. Man ska komma ihåg vad man säger ja till också, och för att man ska komma ihåg kräver det att man faktiskt lyssnar. Jag förstår att detta är nytt för många av männen där ute, men var inte oroliga. Det är därför det finns proffs som mig, som varsamt vandrar fram i den djungel som i folkmun även kallas för giftermål. Phew. Jag kan skriva en bok om det här. Dessa är dock manshemlisar så sprid dem inte vidare. (Ahem. Om du nu råkar vara tjej men är mannen i förhållandet, så att säga, riktar sig givetvis denna text till dig också.)

Ludacris – Press the start button @ youtube.com.

Jag står i köket med ett berg av disk framför mig. Göran Kropp hade haft ett större problem bestiga vårt berg av disk än vad han hade haft att bestiga Mount Everest (utan syrgas, mind you). Kycklingen har kastats in ugnen med en chili- och honungsglasyr (”Har du börjat laga kycklingen än?”) och jag såg det som min manliga plikt att snygga upp köket.

Nåja, någon fick väl offra sig. Jag kände mig lite som Jesus på korset när jag stod där med gula diskhandskar och tvättade bort Elins och mina synder.

Hon (Elin alltså, inte min älskarinna) kommer hem, ger mig en puss, tar en frukt och säger ”Jag ska bara skriva min timrapport”. Ah-ha, du gick på det! Det där är nämligen inte svenska. Den sista meningen där, betyder inte vad du tror att den betyder. Det där är äktenskapiska och är något som växer fram under en lång tid mellan två människor. Det är unikt mellan varje par men i Elins fall betyder det något sånt här: