Pusselbitar – Nu med vassare kanter

- Nu glömde du tandborsten, Quincy.
- Åh, just det. Vänta, jag kommer snart!

Vi är på City Gross och storhandlar. Min tandborste hemma har börjat byta färg så jag tänkte att det var väl kanske dags att byta min kära tandtrogna kompanjon mot en ny. I butiken springer jag bort till tandborstarna, kavlar upp mina ärmar och ämnar att lösa ett nytt i-landsproblem under de kommande minuterna.

För det är ju ett gissel att välja tandborste. Var börjar man? Böjbart tandhuvud eller tungrenare? Wait, både och? Soft, medium eller hård borste? Märke och pris? Ska jag ta en sån som ser ut som en hederlig tandborste eller en med stort, mjukt runt skaft som säkert skulle kunna ha flera användningsområden om man är lite påhittig. Ah, vänta, här borta fanns det en med extra stor borste också, och på andra sidan en med extra liten borste. ”För att komma åt långt bak” står det på förpackningen. Jo, ja, det är ju bra, man vill ju inte ha karies och sån skit vid visdomständerna. Det människoplågas tillräckligt så långt bak i munnen.

Ser din mun ut så här behöver du nog en ny tandborste.

Det går snabbare för mig att plocka ut ett par jeans för 800 kr än en tandborste för 24 spänn. Jag är en sån som går in i en affär och vet direkt vad jag vill ha. Har jag spenderat fem minuter i en klädaffär utan att ha hittat något jag är intresserad av kan jag spendera 30 minuter till utan att hitta något. Fast and furious = Q. Elin är mer… Jag vet inte längre, hon brukar alltid få gå själv i affärerna för det går så sakta ^_^

Hur som helst, tillbaks till tandborstarna. Till slut blir det för mycket och jag går tillbaka till det mest grundläggande – färg. Lila går inte, det är Elins färg, rosa, njae alltså, men blå? Äh, hur originellt är det. Grön? Ja, grön kan vi ta… Finns ingen grön med soft borste… Åh, här har vi en gul. Det var längesen jag hade en gul en och färgen har inte den spyfärdigt gula nyans som gul annars gärna har. Jag märker att jag automatiskt går tillbaka till traditionella tandborstar, sådana som det finns en viss trygghet i. Jag vet ju att de fungerar för jag har kvar mina tänder, right? De nyare, lite modernare som ser ut som rymdskepp är inte riktigt min grej. I slutändan blir det en soft Aquafresh-borste med gummihandtag och böjbart borsthuvud.

Nej, jag menar inte en kioskliknande grej. Jag menar en sån där affär man har med någon annan. Eller något annat. Elin är lite väl intim med sin Iphone ibland, sitter och kollar på muskulösa män på Google. (Hade Elin kunnat hade hon protesterat här och sagt något i stil med ”det gör jag inte alls det!” men vi kommer alla ihåg Bill Clinton’s ”I did not have sexual relations with that woman”, och hur sant det var, eller hur? Moahahaha!)

Ikea, gott folk. Belinda Carlisle sjunger ”Heaven is a place on earth”. Jag sätter en vacker slant (en krona från år 2009 som ser skitfin ut) på att det inte var Ikea hon menade. Hursomhelst – jag och Elin besökte Ikea i jakt på att fixa till vår egen balkong. Elin har redan skrivit ett par rader om den. (Notera vem det är som gör jobbet). Det märks omedelbums när det är amatörer som ska in på Ikea. Elin har någon märklig fetisch vad gäller värmeljus. Hennes ögon blir storögda, hon glömmer att hon har munnen öppen och så börjar det rinna lite ur mungipan på henne samtidigt som hon stapplar fram som en zombie. Det hjälper ju inte då när man kommer till Ikea och det står pallar med värmeljus.

Det roliga med Ikea är att man kommer alltid därifrån med mer än man har tänkt sig. Vi skulle ha plattor och endast plattor. Endast följde det med bestick (”Älskling, asså jag har velat ha nya bestick hur länge som helst nu”), en blomma med tillhörande kruka (”Q, kan man ens ha den här utomhus?”), lampskärm (asså va?) och annat smått och gott.

Veckans buande står Ikea också för. Hur kan de ta 2 kronor för en papperskasse? Jag har precis handlat för 2000 kronor. De kunde inte bjuda på papperskassen? Nej, självklart inte. De säljer mjukglass för fem kronor och all möjlig mat hur billigt som helst, men papperskassarna (”MED LOGO” står det på kvittot), de tar vi minsann betalt för.

I alla fall – när balkongen är klar med vassmatta till vägg, blomlådor med jordgubbar och murgröna på väggarna ska ni få se på äkta skånsk skönhet.

Min storebror berättade att de av misstag glömt en cheeseburgare i deras replokal. Den har legat där i nästan en månad men ser fortfarande som ny ut.

Tänk på det nästa gång du sitter på McDonald’s och undrar vad du egentligen äter.

Det hade varit helt tokigt intressant att veta hur de mest briljanta ingenjörerna i världen kom fram till vad som skulle finnas på den guldplätterade skiva som skickades med rymdsonden Voyager 1. På skivan finns, förutom hälsningar på en rad olika språk, ljud från vår planet. Till exempel ljudet av en vild hund, en tam hund, en mamma som pussar sitt barn och valsång.

Eventuella aliens kommer att tro att vi är helt dumma i huvudet.

Om något borde vi ha ljudet av en atombomb, skrikande barn, kundvagnar och rödljus. Och föroreningar. Vi ska definitivt ha bilder på föroreningar. Utomjordingar ska fatta att vår planet är skit men att det är vår skit och att de inte har här att göra.

Displayen på X2000 säger att vi åker cirka 56 meter i sekunden. Detta är min uträkning av 201 km/h och baserat på mina mattekunskaper så är den säkerligen fel. Som tur är har jag kunniga vänner (Petter) som inte drar sig för att säga till när jag har fel (Petter igen) och säkerligen kommer med det rätta svaret (Petter :D). Hur som helst, skulle jag krocka med ett annat tåg när vi åker i cirka 56 meter i sekunden skulle följande scenario inte vara helt omöjligt:

Jag sitter och smuttar och ömsom snaskar på min bästa vänner Coca Cola och Kexchoklad. Vid samma sekund som krocken sker skulle jag (garanterat) spilla Cola över min vita Modermodemet-tshirt. Det är ett favoritplagg som jag är hopplöst förälskat i så jag skulle med en väldigt upprört min stampa i golvet (jag stampar fort) av frustration samtidigt som jag vrålar något i stil med ”NEEEEEEEEEUUUUUURRRGHHH”. Cola går bara inte bort i tvätten, det är hopplöst. Elin å andra sidan hatar den tshirten. Självklart gör hon det, Gud förbjude att hon skulle tycka om samma kläder som jag gör. Det måste tillhöra ett av Guds mirakel att den fortfarande är hel och ren. ”Måste du ha den där på dig?” Skulle jag säga samma sak till henne får hennes ögon en inre glöd och det är i såna ögonblick man undrar om hon inte står i nedåtstigande led från Fenrisulven. Och så tackar man även sig själv för att man har köpt så pass bekväm soffa att man kan sova i den.

Tänk efter före killar, tänk efter före. Det är nyckeln till ett långt förhållande. När ni handlar soffor är det irrelevant om den är skön att sitta i, om den kommer från Ikea eller Ilva eller om deb kostade 14 000. Det är hur bra man kan sova i den som är det viktiga. Ni kommer att spendera nätter där, räkna med det!

I alla fall, tillbaka till ämnet. Cola skulle spridas över min fina vita tshirt, jag skulle stampa upprört i golvet och Elins hånskratt skulle eka i tåget. Sen, BOOM!, jag skulle flyga runt som en trasdocka. Mitt huvud skulle ta sig an rollen som basketboll och mina fingrar skulle brytas på så många ställen att jag skulle peka åt alla håll samtidigt. Samtliga ben i kroppen skulle brytas och med tanke på att den vuxna kroppen har runt 206 ben är det rätt otroligt att en sådan sak sker. Jag skulle antagligen hamna i Guiness rekordbok alltså, vänligen notera detta. Å andra sidan, att krocka med ett annat tåg i den hastigheten kvalificerar också som rätt otroligt så jag anser att två otroligt blir ett troligt och att det faktiskt kan hända när allt väl kommer omkring.

Det värsta är att det skulle kunna hända nu. Eller nu. Eller…. NU!

Kanske nu?

Jag är inte så bra på statistik men som jag förstår det så ju längre ifrån man kommer till exempel en föregående tågolycka, desto större chans är det att en ny inträffar. Och med min tur (det är måndag, och måndagar är livsfarliga) skulle den kunna inträffa precis nu! Eller n–

Jag har en fråga. Jag köpte nyligen ett 200kr-kort till PSN Store. Poängkortet ligger i följande fodral:

Tycker ni att det är ett passande fodral? Va?

Jag undrar inte om jag precis har blivit lurad. Jag har sen en tid tillbaka varit sugen på Bayonetta och idag tipsade Elin om zavvi.com som hade spelet för überbilliga 17,85 pund. Trodde jag. Slutsumman blev hela 18,84 pund. Av någon anledning, på något sätt, lägger Zavvi till 0,99 pennies på köpet. Observera att det ska vara fraktfritt.

Det är nästan så att man borde ringa Scooby-Doo och gänget, men ärligt, vem orkar? 99 pennies.

Men ändå. Tch.

Ovanstående skulle säkerligen vara Elins paroll om hon någonsin blev president. Eller statsminister.

Under gårdagens überstädning letade jag mig fram blanda alla dammråttor under skohyllan. En viss upprördhet spred sig inombords när jag kastade skor efter skor åt sidan för att komma fram.

12 par har min fru. 12 par skor på ett skoställ. Jag har tre. Mina får knappt sitta på stället. Merparten av hennes ser dessutom likadana ut!

Men, ni förstår, det är inte första gången detta kommer på tal. Flera gånger tidigare har det åkt upp att Elin har många skor. Elin har blankt hävdat ”Det har jag inte alls det!” och sen har det varit slut på den diskussionen.

Den här gången gav jag mig dock inte, och det visar sig att hon har ytterligare sex par i klädkammaren.

18 par skor. Jag skulle kunna slänga hälften av dem och Elin skulle säkerligen inte ha en aning. Vad säger ni? Ska vi testa?

Jag har alltid med mig ett extraliv när jag kör bil. Har du?

”Du borde inte gå ut och springa, Quincy. Det är minusgrader ute och det blåser.” Jag låter blicken stiga upp mot den gråa himlen och det kyliga men ack så torra vädret. Men jag har bestämt mig. De senaste en-två månader som har gått utan träning, den tid jag har spenderat med vila och stretching var för den här dagen. Det är den här dagen jag har gått och väntat på och det är idag jag ska ut igen.

Det är lördag och Jag och Franko står på parkeringen vid jobbet i Malmö. Tre timmar har jobbats övertid en lördagmorgon. Jag ser inte mig själv som en jobbnarkoman men faktum är att antalet komptimmar fortsätter att öka successivt. Just idag passade det bra för Elin skulle träna på morgonen, annars har jag lite svårt för att ge upp min lediga tid bara så där.

Timmar senare står jag vid porten till lägenheten och kollar ner på mitt ben, min höft och mitt knä. Nåde dig om du gör ont idag alltså.. Ett djupt andetag senare och jag är åter på språng. Känslan av att vara tillbaka på Lunds gator är fantastisk. Det är här jag hör hemma. På Lunds gator, med täta löparsteg under till och med himlen som tak. Gång på gång förbjuder jag mitt knä att ens försöka göra lite ont. Med minusgrader i luften river Kylan med dess klor i ansiktet, desperat att få grepp om en samtidigt som kroppens alla muskler är fokuserade på endast en sak: att ta sig framåt. Ju längre jag springer, desto mer högljudd blir en enda tanke. Jag skall framåt.

Efter vad som borde vara drygt 25 minuter kommer jag till min lilla glänta och stretching inleds. Känningar i höften har dykt upp vilket betyder att problem med knät inte är långt borta. Pausen innebär en ofrivillig nedkylning och bara några minuter senare har Kylan svept sin iskalla mantel om en. (När jag kom hem senare på kvällen hade jag bokstavligt talat ingen känsel i två av mina fingrar. Elin förklarade för mig att det finns något som kallas för vantar nu för tiden. Fascinerande uppfinning det där.) Under den resterande biten är jag hyffsat övertygad om att mina lungor försökte begå självmord.

Ovanstående var i lördags den 17 januari. Sen dess har vädret tagit en sväng för det värre och Skåne växlar mellan märkliga plusgrader och iskallt snökaos. Jag är på gång dock, och det får vara huvudsaken!